Att ha ont är en sak. Att inte kunna sova en annan. Kombinationen är ingen höjdare!

Och tankarna som snurrar nu i huvudet när jag ska sova – är de här för att jag har reella problem i mitt liv? Ältande kan ju kan vara ett uttryck för olösta konflikter i familjen eller på arbetet – och då ska du givetvis göra något åt det. Annars försvinner tankarna inte. Och ibland är det en sjukdom eller skada som skapar tankarna, och då måste man se realistiskt utifrån dessa. Att då inte hålla fast i mål och idéer, som egentligen inte går att göra ökar ältandet, eftersom man kritiserar sig själv om och om igen. Jag måste i stunden sätta upp mål, som är möjliga att uppnå, just nu, där jag är idag!

I stället för att fokusera på saker i mitt liv som kunde varit bättre, så ska jag vara gläd över allt som jag lyckats med. Trots att vissa saker är i stå just nu. Folk som ältar (inklusive mig själv) har en tendens att tänka ”varför händer detta här mig?” Vilket inte är en så konstruktiv tanke. Bättre att tänka på hur man öser problemet och går vidare. Behöver jag professionell hjälp så måste jag ringa en terapeut eller en vän och be om råd. Inte försöka lösa allt själv.

Jag blir bara mer och mer stressad och mitt övertänkande blir inte bättre av att att jag säger ja till mer än jag för tillfället har ork till. Jag måste lära mig säga nej till sådant jag inte har energi till just nu – jag måste leva mer i samförstånd med mitt inre.