När livet inte blir som man tänkt sig, när allt kastas omkull på 30 sekunder. Det har hänt nu. en isfläck, en cykel, en axel mo asfalten, sen var livet sig inte likt. Axel krossad, själen krossad, framtiden krossad. Identiteten som naprapat, som yogalärare, som doula, som tränande individ tog abrupt slut. Eller? Eller tar det en ny vändning nu?

Det jag vill skriva om här är inte hur jag mår utan hur man kan göra med sin yogapraktik efter en skada, under den långa rehabilitering och hur livet kanske får en ny twist. Vissa saker är kanske självklara, men jag tänker att det tål att upprepas.

Jag är skadad nu, min arm opererad och jag får ändra allt i mitt liv. Mitt yrke som naprapat, min yoga, min roll som doula- allt ställs på sin spets. Så här tänkte jag skriva om hur yoga ska integreras i livet och du med den i vardagen.

Skador, förlossning, sjukdom, operationer etc. kan alla hindra oss från att utöva vår fysiska yogapraktik. Är du orolig för att komma tillbaka på mattan efter en tids skada o konvalenscens? 

När kan man gå tillbaks till sin praktik? vad säger din läkare? vad säger din kropp-var ärlig nu? Det kan vara oerhört frestande att vilja starta en aktivitet så snart som möjligt. Men för att förhindra ytterligare skada, gå inte igång för fort med fel saker.

Om vi tar det från grunden: vad händer i ditt nervsystem?
Vagusnerven aktiverar två nyckelsystem i kroppen som påverkar hur du känner dig: det parasympatiska nervsystemet (även det som aktiveras när du är i rest and digest läge) och det sympatiska nervsystemet (din fight-flight-frysmekanism) . Att känna medkänsla gentemot dig själv i ett läge när kroppen är stukad, hjälper dig att aktivera ditt parasympatiska nervsystem. Du blir mer lugn och avslappnad, och din hjärna fungerar bäst i detta läge. Ditt blodtryck och hjärtfrekvens sjunker och ditt immunsystem blir mer robust. Å andra sidan, när det sympatiska nervsystemet är aktiverat, ökar blodtrycket och hjärtfrekvensen ökar likaså. Din hjärna är inte lika skarp som vanligt, och stresshormoner (bl.a. kortisol och noradrenalin) liksom inflammatoriska proteiner släpps ut i blodomloppet. Även om det är bra att veta vad som händer fysiologiskt när vi visar oss själva medkänsla (eller inte), är det lika viktigt att översätta det lärandet till vardagen. Var inte för hård mot sig själv. Kronisk självkritik drar igång det sympatiska nervsystemet, vilket i begynnelsen var utformat för att hantera fysiska hot, men nu skapas de flesta av våra hot i våra sinnen. Det kan vara tankar som:” Jag är inte tillräckligt bra. ” Men genom att göra det motsatta – genom att acceptera och trösta oss själva och ge efter för kraften i självmedkänsla – kan vi förhålla oss bättre till vår smärta, och vänligheten mot oss själva avaktiverar dessutom det sympatiska nervsystemet vilket då hjälper oss att läka. Ett fantastiskt system! som tål att aktiveras och jobbas på.

Naturligtvis är det en ganska krävande uppgift att coacha sin inre röst och prata med sig själv som man pratar med din bästa vän. Det är så vanligt att människor känner medkänsla med andra men saknar förmågan att visa vänlighet och tålamod mot sig själva. Men det behövs del motivation för att ändra sitt tillvägagångssätt gentemot sig själv. Att förbättra självmedkänsla gör dessutom att du är ännu mer medkännande mot andra. Det beror på att när du engagerar ditt parasympatiska nervsystem (det som hjälper dig att känna dig lugn, avslappnad och säker) oftare och mer effektivt kommer du kunna vara mer närvarande och vänlig.

Och hur gör du när skadan hindrar dig att utöva dina syriska praktik. Det är inte så lätt att till mindfulness och edition även om detta skulle vara det utlitmata tillfället. Men just därför kan det vara extra svårt.